Det finns många seglivade myter om hundar och deras beteende.
Jean Donaldson från Dogs in Canada har studerat flera av dem i detalj och avger här sin topp-tio-lista.
Hennes kriterier för att placera dem på listan är:
Detta motsägs av det faktum att kringströvande vildhundar och dingos inte bildar flock. De har
snarare formlösa och flyktiga förbindelser med varandra.
Det finns inga som helst belägg för att gå ut genom en dörr har någon social betydelse
överhuvudtaget. För att vända på resonemanget behövs studier som visar att det inte är det som finns utanför som lockar och
resulterar i ett hastigt utträde.
Om det finns flera hundar i ett hushåll uppmanar vissa att de hundar som har högst rang i
flocken ska få uppmärksamhet och mat först. Därefter kommer de med lägre rang. Det finns inga bevis på att detta betyder något
för hundarnas inbördes relationer.
Snarare säger Pavlos lagar om betingning, att en aggressiv hund lär sig att den också snart kommer att få något genom att se en
annan individ få ta emot en begränsad resurs. Den tuffa hunden upplever en känslomässig glädje över att den andra hunden får något.
Detta har aldrig definierats konkret, än mindre testats. Det finns en mängd bevis som visar att hundar, liksom alla normala djur,
motiveras av mat, vatten och sex.
De motiveras också med lek och nära relationer, speciellt om du eller hunden har varit borta en tid.
Tanken på att "beteenden ska flöda som en fontän" och inte behöver uppmuntras står
i skarp kontrast till mer än 60 år av entydiga bevis att "beteenden är ett verktyg för att skapa en påföljd".
Dessutom ges mutor innan ett beteende, men belöning ges efteråt. Decennier av forskning visar att positiv förstärkning, dvs.
belöningar skapar bättre relationer.
Rädsla är ett känslomässigt tillstånd, det är en reaktion på närvaron av eller förväntan på
något negativt.
Om rånare kommer in i en bank och beordrar alla att lägga sig ner på golvet, kommer personerna i banken att
uppvisa en rad rädslobeteenden. Om jag, som medmänniska, då ger någon av dessa personer en komplimang eller bjuder på en
chokladbit, kommer den då att bli mindre rädd för rånare i framtiden? Det är väldigt själviskt att tänka sig att hundens
beteende vid rädsla skulle vara avhängigt vårt uppträdande.
Hundar morrar för att de upplever att något hotande är för nära. Om du bestraffar en hund som
försöker informera dig om detta, kommer den fortfarande vara upprörd men utan att tala om det för dig. Då tillåts hotet komma
närmare och hunden kan reagera med att bitas istället. Om du istället vänjer hunden vid situationen kommer den inte att uppleva
det som ett hot och behöver därför inte morra längre.
Det finns inga belägg för att det är så. En studie av Borchelt och Goodloe, den enda som
någonsin har gjorts, hittade inget samband mellan dragkamp och förekomsten av aggression. Dragkamp är i själva verket ett
samarbete om ett simulerat byte, dvs. leksaken.
Inte heller detta påstående finns det några bevis för. Hundar lär sig mycket snabbt att skilja på leksaker och förbjudna saker.
Rent logiskt är påståendet också felaktigt eftersom tuggandet är ett beteende som ökar eller minskar beroende på övrig stimulans,
precis som att dricka, äta och ha sex. Hundar behöver få tugga på saker om inte det kompenseras med andra givande aktiviteter.
Alla beteenden bygger på ett komplext samspel av gener och miljö. Nya beteenden kräver olika mycket
träning att lära in och precis detsamma gäller då ett beteende ska förändras.
Källa: Dogs in Canada